Sista påhälsningen av Sverige
Utkikare över San Fernando-dalen
I onsdags lämnade mina sista besökare Los Angeles. Det har duggat väldigt tätt med gäster under de senaste månaderna. Två dagar efter att Jocke och Anders dragit vidare till Vegas, kom Andreas, klasskompis, och Annsofie, Andreas flickvän, till Vincennes Street. Med hyrbil hade de lämnat LAX kl 5pm och faktiskt hittat imponerande bra hem till mig. Under en vecka sov de på min bäddmadrass vid min fotända. Tanken var från början att de skulle varva boende på hostel med övernattning hos mig. Men det funkade så bra att de stannade kvar. Man kunde väl inte skicka ut dem när de hade varit så bussiga att de tagit med Bäska Droppar till mig?
Los Angeles var första anhalten av flera på deras resa. De ska vara i Nordamerika under en månad och komma hem lagom till Kvalborg. Just nu är de i San Francisco och letar sig sedan upp mot Seattle och slutligen Anders i Vancouver.
Eftersom framförhållningen var god lyckades de pricka in mitt spring break. Jag hade bara en föreläsning under den tiden de var här. Vi hann således med att hänga så mycket som möjligt. En dag var vi väldigt amerikanska och åkte bil hela dagen. Förmiddagen börjades i västra änden av Sunset Blvd, kl 11. Fem timmar senare, med några stopp, tog gatan slut. Då hade vi åkt genom fashionabla Bel Air och Beverly Hills, trendiga West Hollywood och slutligen hamnat i Chinatown. Allt på en enda gata! I Chinatown mötte vi upp Charles och intog riktig kinamat.
Dags att dra. Notera Andreas MacGyver-pose.
Under helgen var det ju då påskafton. Som utböling var man ju tvungen att berika sina amerikanska vänner med svensk kultur. Sagt och gjort inhandlade vi den svenska maten på IKEA – Kalles kaviar, sill, hovmästarsås och Ahlgrens bilar. Köttbullarna fixade Andreas. Annzi samordnade och pillade med det mesta. Jag gjorde, för första gången i mitt liv, Janssons frestelse. Maten var något av en succé. Alla gäster var tvungna att ta minst en sillbit. Man kan ju inte säga att man inte tycker om föräns man provat, eller hur? Kyle såg väldigt plågad ut, medan Charles, Thomas och Adam faktiskt inte verkade ha något emot den konstiga substansen.
Just ja, vi diskuterade väldigt mycket hur sociala amerikanarna är. Vi lyckades bonda med en kille på Starbucks som gjorde specialeffekter till små filmer. Han frågade var vi kom ifrån och sen var samtalet igång. Det hade aldrig hänt hemma i Sverige, att man spontant hade börjat prata med någon okändis på ett fik. Därför bestämde vi oss för att ta med kulturen hem och bannemig vara sådär osvenskt sociala. Om vi omvänder några stycken kanske vi kan få en exponentiell ökning av trevliga människor?
