Att höja livskvalitén

En vecka efter terminslut begav jag mig hem till moderlandet. Via Heathrow flög jag med United Airlines och SAS. Jämfört med Virgin Americas otroligt fräscha plan med bra entertainment system och mat, har jag bestämt mig för att i fortsättningen inte bara gå efter pris, utan även försöka välja ett bra flybolag. United Airlines är inget jag kan rekommendera.

Svensk middag för en multikultur

Glada middagsgäster

Vad hände då under de sista dagarna jag befann mig i landet i väst? Förutom navelpill och utrensning av rum, såg jag till att träffa alla bekanta. Först började jag med att bjuda Pons jobbarkompisar, med respektive, på svensk husmanskost. Jag hade hängt hos Iris och Alex flera kvällar under sista tiden och tyckte det inte var mer än rätt att bjuda igen. Tillsammans med mina tillfälliga assistenter Iris och Janelle lagade jag fem kilo köttbullar, Janssons frestelse och sill (från IKEA). Till detta serverades även Bäska Droppar.

All mat uppskattades och de tyckte det var ganska intressant att prova lingonsylt tillsammans med kött. Vi svenskar är nog ganska ensamma om att blanda sött (sylt) och salt (kött). Tom uttalade att det var tur vi var så goda vänner, då snapsen inte var något han en skulle vilja bjuda sin ex-fru på. Jag kanske tog i när jag valde Sveriges förmodligen minst omtyckta snaps.

Six Flags och Korean BBQ

I måndags drog vi ett glatt gäng på sex personer till Six Flags. Jag hade pratat mig varmt om detta inför både Sven och Ben. Därför såg vi det som ett bra tillfälle att dra dit under en vardag och testa på berg- och dalbanorna.

Lagom illamående efter sex timmar drog vi till en Korean BBQ vid Roscoe/Reseda i Northridge. För $10 fick vi all-you-can-eat som innefattade biff och lamm. Köttet stekte vi själva på en konformad häll och åt tillsammas med söt soja, lök och andra märkliga grönsaker.

Wrapping it up

I övrigt hängde jag en hel del med Ben. Vi stötte på varandra på campus och det visade sig att han bodde tillsammans med åtta andra studenter i ett hus tvärs över gatan från mitt sett. Alla roomies till honom (inkl han själv) var involverade i en acapellakör vid CSUN. För ett par månader sen presenterade han mig för en medlem i kören som skulle åka till Sverige under nästa läsår. Jag och Nolan pratade lite om landet i allmänhet, ända tills jag frågade om vilken stad han skulle till. Lustigt nog visade det sig att den hette Opsala och låg nära Stockholm. Ibland är världen bra liten.

Double Down med biscuits

Under min vistelse hos Simon i Urbana-Champaign kunde han inte sluta häpnas över KFC‘s nya “sandwich”. Vegetarian som han var fanns det ingen möjlighet för honom att testa. Därför kände jag att jag kunde bidra och dra mitt strå till stacken.

Nu undrar du förstås vad det här kan vara för en kulinarisk läckerhet? Jo, det ska jag berätta. Tänk dig en hamburgare. Ta först bort alla grönsaker (ändå inget att ha). Byt ut själva köttet mot bacon och smält cheddarost. Pricken över i:t är nästa steg – ta bort brödet och omslut bacon-ost-blandningen med två kycklingbröst. Tada! Du har nu gjort dig en Double Down Sandwich.

Innan Pon, Kyle, Tomoki och jag satte oss på bion för att se Iron Man 2 i lördags, äntrade vi KFC och beställde en varsin burgare. Det var inte direkt någon smaksensation. Av sundhetskäl (hyckleri i detta fall?) tog jag grillat istället för friterad kycklingbröst. Smältosten gav lite saftighet, men annars var det ganska tamt.

Hängiven Pon

Vad kan näringsvärdet för en sån här rätt tänkas vara då? Enligt sidan B4TEA har den grillade versionen en matchvikt på 460 kcal (1/5 av genomsnittligt näringsintag för en fullvuxen man), 23g fett (0g transfett), 3g kolhydrater och 61g protein. Vidare varnas känsliga ätare för den otroligt höga mängden natrium, 1480mg. Där har jag ingen aning om vad som är ett normalt intag, men det kan säkert Åsa svara på.

Hursom var det kul att ha testat en rätt som praktiskt taget bara är kött. Betyget blir inte högt och Simon behöver inte fundera på huruvida han ska lägga ned sin karriär som vegetarian.

The 405 Freeway

The 405 freeway är en hårt trafikerad motorväg som löper genom hela LA, från norr till söder. Den ligger långt västerut och är den man tar när man ska åka till förorterna som ligger vid kusten. Dessutom går mycket av trafiken till LAX via den.

Nu är det så att man ska bygga om den. Det räcker visst inte med sex (du läste rätt) filer. Framkomligheten är tämligen tam under rush hour och därför har man bestämt att lägga till två ytterliggare filer. Det skämtas om 405′s congestions (four-oh-five), att trafiken rör sig “at four or five”.

Det här känns helt sjukt, att det åks så mycket bil att man behöver ha åtta filer i varje färdriktning. Förvisso rör det sig bara om en begränsad sträcka, men ändå. Hade folk börjat samåka mer hade det här problemet aldrig uppkommit.

Nu har ni ett visst begrepp om trafiken här i väst. Undrar om den dagen kommer då man behöver ha så här många filer på E4:an

Väderutsikt för Northridge och Uppsala

Vanligtvis brukar min klocka ringa vid 06:30 under vardagarna. Det är alldeles lagom, då solen ändå är i färd med att gå upp vid den tiden. Att den sen stannar uppe under hela dagen är fullt normalt. Något som man inte är bortskämd med i Sverige är den klarblåda himmeln och totala avsaknaden av moln som brukar vara frekvent förekommande här. Nu är jag så van att jag inte har dåligt samvete av att sitta inne en hel dag. Jag har en widget på min dator som visar aktuellt väder för Northridge och Uppsala. Skadeglad som man är har det ofta hänt att man jublat över väderförhållandena här kontra där. Se bara på bilden hur bra den här veckan kommer vara.

Javisst, det är maj och sommaren gör sitt stilla intåg. Men såhär har det bannemig varit ända sen i januari. När Simon, Tobbe och Mackan var här på besök (mitten av januari) gick jag i shorts och t-shirts. Ibland har det varierat ganska ordentligt, Åsas besök kantades av en del regn och mulet. På det hela taget är det dock väldigt dumt att klaga över hur otroligt bra man har haft det här.

Saturn SL1

Vi träffades en solig dag i slutet av september. Det var inte kärlek vid första ögonkastet, men jag kände på mig att något var på gång. Det gick ett par dagar innan vi hade vårt nästa möte. Då betalade jag hennes förra ägare och tog med mig henne hem. Till en början var vårt förhållande klockrent. Hon skötte sina uppgifter, precis som förväntat. Senare började hon gnälla om att allt inte stod rätt till. Jag såg till att få henne undersökt och insåg att det krävdes ett större ingrepp.

Några veckor senare var allt frid och fröjd igen. Dock var jag smått nervös att hon skulle börja krångla. Peppar, peppar, ta i trä, hon höll ut. Hon gav mig många minnen, såsom utflykt till Santa Monica, Malibu, många resor till IKEA i Burbank och Joshua Tree National Park.

Efter alla glada dagar tillsammans började jag inse att det här med distanförhållande skulle vara ohållbart i längden. Jag skulle ju ändå resa iväg på obestämd tid och hade dessutom någon där hemma som väntade på mig. Således fanns det inte mycket att göra genom att göra slut på förhållandet. Kort och gott annonserades min Saturn SL1 ut förra lördagen och nu i onsdags omplacerades hon till ett nytt hem.

Vad jag har lärt mig? Nästa gång jag köper bil ska jag bannemig undersöka den bättre. Växellådan var nog på väg att ryka redan när jag provkörde den. Det hade inte alls kostat mig lika mycket pengar att få den fixad när garantin fortfarande gällde. I övrigt har jag nog fått en bättre uppfattning om hur bilar fungerar (och inte ska).

Los Angeles är som sagt en stad uppbyggd kring bilar. Jag är glad att jag köpte en bil i så tidigt skede som jag gjorde. Att åka kommunalt tar ibland fem gånger så lång tid. Till Santa Monica med bil: 30 minuter. Till Santa Monica med kommunal transport: I bästa fall 2.5 timmar.

Det har varit en flygintensiv termin det här. Först San Francisco, sen Vancouver och nu slutligen Chicago. Innan tentaperioden lyckades jag pricka in ett besök hos den gode kamraten, tillika ärofyllda Salabon Simon i Urbana-Champaign, IL.

Chicago

Utsikt från Willis Tower

En kort dag i skolan under torsdagen följdes av bussfärd till LAX, där plan American Airlines 1642 skulle avgå. En flygresa med sömn och sträckläsning senare anlände jag i kalla (10°C) Chicago. Smidigt nog låg tunnelbanan i direkt anslutning till terminalen. Under färden till hostelet i Downtown fick jag tips av Simon att sätta mig på baren på 96:e våningen i Hancock Observatory. Sagt och gjort kostade jag på mig en taxi (dubbla busspriset, $5) till baren och inmundigade några drinkar medan jag kontemplerade och spanade in Chicagos… västra tror jag… sida.

Dagen efter var det full rulle med uppstigning i Willis Tower, promenad ut på en pir och allmänt trask i downtown. Det lämpade sig nästan inte att åka direkt till Simon från mitt flyg, då det skulle vara billigare att bo på hostel och ta tåg dagen efter. Den kulinariska läckerheten Deep Dish Pizza provades på och var till min förvåning precis som paj. Ingen smaksensation direkt.

Urbana-Champaign

Simon och Emily

Sen blev det då en tågfärd på två timmar till studentstaden Urbana-Champaign där Simon huserar. Universitetet är känt för att ligga i topp vad gäller kvaliteten på ingenjörsutbildningarna. Simon och Emily, Simons amerikanska flickvän, visade mig en massa institutionsbyggnader och andra hus med anor. Det var lite skillnad mot 50-åriga CSUN framstår som ett betongkomplex i jämförelse med U of Is tegelbyggnader med utsmyckningar. För den som är framme med anteckningsboken kanjag meddela att den kurslitteratur jag hade i Data Mining-kursen förra terminen var skriven av två professorer därifrån.

Studentstad är väl ingen riktig studentstad utan barer? Jag skulle uppskatta ration bar per invånare till 0.1. Gatorna i downtown var överbefolkade av pubbar och ställen att ta en öl på. Pricken över i:t var priserna på den jästa drycken öl. För en pint gav man $2-4 och en pitcher var som billigast för $5. Vi hann med att kolla in utbudet och häva öl tre kvällar (fre, lör, sön).

Måndagen innebar hemfärd. Tre timmar tåg till Chicago, fyra timmar flyg till LAX, en timme buss till Van Nuys och 20 minuter i Kyles bil. En heldag med andra ord.

Nu är det bara att bita i det sura äpplet och ta tag i de sista tre veckorna av terminen. Idag hade jag tänkt sätta igång, men unnade mig lite träning, matlagning och rekreation. Det kan behövas.

Lösgodislåda

Egentligen är det flesta presenter man får ganska oväntade. I det här fallet var den ännu mer oväntat, eftersom att få något skickat till sig från hemlandet är synnerligen ovanligt.

Jag är ingen stor älskare av lösgodis. Visst händer det att man köper, men det är inget jag har cravings för. Desvärre hade ett visst sug satt in nu till påskhelgen. Det måste vara något genetiskt, att kroppen känner av sitt behov av ett påskägg. Därför kunde jag inte sluta fantisera om chokladägg, skumbjörnar, persikor och allt annat med kolhydrater snabbare än snabbast.

Det fanns tillfälle att be om lösgodis från Sverige iochmed Andreas och Annsofies besök hos mig. Då hade jag dock karaktär nog att hålla mig borta från det. Men sen tog det inte lång tid innan abstinensen tog fart. Ok, det var inga svettningar, darrningar eller grinit humör som yttrade sig. Istället fick Åsa i tid och otid höra hur gott det skulle vara med lösgodis och hur fasansfullt mycket jag saknade det.

Vad händer då en dag förra veckan när jag kommer hem? Jo, utanför dörren står ett röd-vitt paket med min adress. Handstilen ser något bekant ut och frimärkena misstänkt svenska. Jag frågar paketet vad det har för ärende till mig. Till svars slår det upp med armarna, gapar och visar sitt innehåll. Det är inte för inte som man har den bästa flickvännen.

För ungefär två månader sen klarade jag körprovet (galant). Då erhöll jag ett tillfälligt körkort, precis som man gör hemma i Sverige. Det är giltigt till och med den elfte maj. Inga problem med det datumet, tänkte jag, då jag blev informerad om att mitt riktiga kort skulle komma inom en månad. Nu har det alltså gått över tiden med marginal och jag har ännu inte fått kortet.

Igår ringde jag till DMV (Department of Motor Vehicles) och frågade var sjutton det befann sig. Då fick jag berättat för mig (av en trevlig telefonist, vilket hör till ovanligheterna hos DMV) att utskicket av mitt kort hade status “väntande”. De var tvungna att verifiera att jag verkligen befann mig i landet. Denna verifiering gick tydligen via Homeland Security och de var visst inte kända för att vara snabba i vändningarna. För att snabba upp processen blev jag ombedd att skicka in en massa dokument som intygade att jag faktiskt hade rätt och befann mig i landet. Processen skulle då ta minst 30 dagar till. Lustigt nog har jag ju ett körkort, ett tillfälligt. Jag ser ingen skillnad mellan detta och ett inplastat. Har de godkänt mig så har de godkänt mig. Hur svårt kan det va’?

Enligt mina beräkningar kommer jag få körkortet exakt tio dagar innan jag åker hem till Sverige. Kul souvernir man får med sig. Synd att man aldrig hinner utnyttja det för sitt egentliga syfte, att kunna köpa alkohol på restauranger och i supermarkets, som inte godkänner pass. Det känns lite fånigt att som 24-åring be någon köpa ut åt en. Men det är visst så kakan smular sönder

Utkikare över San Fernando-dalen

I onsdags lämnade mina sista besökare Los Angeles. Det har duggat väldigt tätt med gäster under de senaste månaderna. Två dagar efter att Jocke och Anders dragit vidare till Vegas, kom Andreas, klasskompis, och Annsofie, Andreas flickvän, till Vincennes Street. Med hyrbil hade de lämnat LAX kl 5pm och faktiskt hittat imponerande bra hem till mig. Under en vecka sov de på min bäddmadrass vid min fotända. Tanken var från början att de skulle varva boende på hostel med övernattning hos mig. Men det funkade så bra att de stannade kvar. Man kunde väl inte skicka ut dem när de hade varit så bussiga att de tagit med Bäska Droppar till mig?

Los Angeles var första anhalten av flera på deras resa. De ska vara i Nordamerika under en månad och komma hem lagom till Kvalborg. Just nu är de i San Francisco och letar sig sedan upp mot Seattle och slutligen Anders i Vancouver.

Eftersom framförhållningen var god lyckades de pricka in mitt spring break. Jag hade bara en föreläsning under den tiden de var här. Vi hann således med att hänga så mycket som möjligt. En dag var vi väldigt amerikanska och åkte bil hela dagen. Förmiddagen börjades i västra änden av Sunset Blvd, kl 11. Fem timmar senare, med några stopp, tog gatan slut. Då hade vi åkt genom fashionabla Bel Air och Beverly Hills, trendiga West Hollywood och slutligen hamnat i Chinatown. Allt på en enda gata! I Chinatown mötte vi upp Charles och intog riktig kinamat.

Dags att dra. Notera Andreas MacGyver-pose.

Under helgen var det ju då påskafton. Som utböling var man ju tvungen att berika sina amerikanska vänner med svensk kultur. Sagt och gjort inhandlade vi den svenska maten på IKEA – Kalles kaviar, sill, hovmästarsås och Ahlgrens bilar. Köttbullarna fixade Andreas. Annzi samordnade och pillade med det mesta. Jag gjorde, för första gången i mitt liv, Janssons frestelse. Maten var något av en succé. Alla gäster var tvungna att ta minst en sillbit. Man kan ju inte säga att man inte tycker om föräns man provat, eller hur? Kyle såg väldigt plågad ut, medan Charles, Thomas och Adam faktiskt inte verkade ha något emot den konstiga substansen.

Just ja, vi diskuterade väldigt mycket hur sociala amerikanarna är. Vi lyckades bonda med en kille på Starbucks som gjorde specialeffekter till små filmer. Han frågade var vi kom ifrån och sen var samtalet igång. Det hade aldrig hänt hemma i Sverige, att man spontant hade börjat prata med någon okändis på ett fik. Därför bestämde vi oss för att ta med kulturen hem och bannemig vara sådär osvenskt sociala. Om vi omvänder några stycken kanske vi kan få en exponentiell ökning av trevliga människor?

Det gäller ju att hälsa på så många bekanta som möjligt nu när man här är i staterna. Egentligen är de bara två – Anders och Simon. Förra helgen brakade jag då iväg till Vancouver och hälsade på Anders i regniga Vancouver. Allt skryt om härlig skidåkning fick mig att bli hyfsat sugen på en långweekend i OS-staden.

Jag flög således dit med Air Canada förra torsdagen, bara ett par dagar efter att Anders och Jocke hade dragit vidare till Vegas. Planet landade klanderfritt och på utsatt tid. En liten tågresa senare och vi möttes på en perrong mitt i Vancouver. Eftersom transportsystemet är så mer utvecklat i Vancouver gick det att åka kommunalt ända till campus, utan att behöva vänta några längre tider vid bytena.

Anders bor i doorm tillsammans med fem, sex andra studenter. Planlösningen på korridoren var något intressant. Man kan nästan kalla den vad man nu kallar en geometrisk form som har ett par hörn mer än en hexagon. Varje sida utgör en ingång till ett rum, kök eller badrum. Alla kommer varandra något närmare, till skillnad från korridorerna i Flogsta där folk bor på milsvida avstånd från varandra.

Under fredagsmorgonen tog vi Snow Bus till Whistler från Downtown Vancouver. Ett par timmars färd, med lite sömn och mycket fin utsikt, ledde oss då till skidorten. Temperaturen var nere i noll i dalen och med minusgrader uppe på toppen. Vi sammanstrålade med fraktioner ur det svenska UBC-gänget, böt om och begav oss mot skiduthyrningen.

Skidåkningen var verkligen att skryta om. Backarna hade inte fått snö på ett tag, så de var något isiga. Det var dock inget att klaga på, då skidorna jag hade hyrt nästan var identiska med de jag har i Sverige och således utrustade med fenomenalt fäste. Turligt nog kom även femton centimeter snö under natten mot söndagen. Tack för den puderåkningen! Jag kan förstå varför det är si och så med närvaron vid UBC för svenskarna. Har man fått smak på Whistlers backar är det lätt att stanna kvar några dagar för mycket.

Det blev få fototillfällen. Även om utsikten på vissa håll var i klass med Österrikes alper, hade jag fullt upp med att bry mig om åkningen. Det gällde ju att passa på under årets sista skiddagar.

Vi styrde kosan tillbaka till Vancouver på söndagkvällen. Måndagen ägnades åt att spana in Vancouvers centrum innan mitt plan skulle ta mig tillbaka till LA.

Nu återstår bara resan till Simon i Urbana-Champaign. Dit drar jag till 22:a april. Under tiden får jag underhålla mig med att hinna ikapp med alla studier.